Skruttet och Knyttet - A never ending story

Det här är en historia av Tove Jansson jag bara ÄLSKAR,






särskilt att lyssna på Peter Lundblad när han sjunger den. Den är så sann och verklig.

Bilderna har jag tagit från:

www.bloggen.fi/skruttet/20080907233021.JPG, www.fyrisbiografen.com, och ifamiljen.blogspot.com



Från wikipedia.org:

Vem ska trösta knyttet? är en klassisk bilderbok från 1960, skriven och illustrerad av Tove Jansson.

Boken handlar om ett knytt, en liten varelse som lever väldigt ensam i sitt stora hus men i rädsla för ensamheten ger sig ut i världen. Under sin resa möter knyttet homsor, hemuler, filifjonkor, hattifnattar och en mumrik, men är för blyg för att göra sig bekant med dem. Den första halvan av knyttets resa slutar vid havets strand där han hittar tillfällig tröst och en flaskpost från det ännu ensammare skruttet vilket gör honom modig och stark nog att ge sig ut på resan över havet, besegra den hemska Mårran och slutligen rädda skruttet.

Vem ska trösta knyttet? finns även utgiven som musiksatt ljudsaga av Peter Lundblad och Torbjörn Ekblad (1978), som tecknad film (1980) och barnteaterpjäs.

Här följer en del av texten från "Vem ska trösta knyttet" av Tove Jansson.


Det var en gång ett litet knytt som bodde
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcket i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
Därute gick hemulerna med stora tunga steg
långt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.

Men nästa morgon innan dagen grydde
och dimman låg kring huset grå och kall
stack knyttet ut en ängslig nos och gnydde
- han hade klarat sig i alla fall -
men ville hellre äta opp sin hatt
än stanna kvar i huset nästa natt.
Och in i dimman flydde han - snart syns han inte mer
och dörrarna står öppna och hans lampor brinner ner.
Och knyttet sörjde efteråt och tänkte, jag var dum
när jag lät regn och mörker flytta in i mina rum.
Men vem ska trösta knyttet med att samma dag han flytt
blev huset fyllt av nya, mycket lyckligare knytt.

Och knyttet gick och gick men inget hände
fast det fanns fullt av folk på alla håll.
Han såg ej till en enda som han kände
för knyttet var ett mycket ensamt troll
och alldeles för blyg att säga hej,
kan jag få tala några ord med dej?
Och fyra filifjonkor körde visslande förbi
och två små gröna ekipage med åtta homsor i
och mymlan band en lingonkrans att lägga om sin hals
men knyttet gick och gömde sig och syntes inte alls.
Men vem ska trösta knyttet med att säga sanningen:
om du bara springer undan så får du ingen vän.


osv...
Skulle vilja kalla den en vuxensaga
faktiskt