på vägen hem

Samma dag som den där bra buss-historien

såg jag ut från bussfönstret

en pappa som gullade och busade med sin bäbis..

och blåste sådär på magen som gör att bäbisen kiknar av skratt

och deltog i ett spel där mamman skulle försöka klämma sig in och

få del av deras mys. Men bebben kunde inte slita sig från pappan.

Det var så vackert å se.

Men pappan till mitt barn kommer aldrig göra det.

Vilket gör mig sorgsen, från stund till stund.

Han valde bort det.

Men jag ångrar inget.

Det är ju fruktansvärt att ta beslut om någon ska få leva eller inte

för att någon inte har "lust" att ta sitt ansvar

för det de varit med om att skapa.

Det är avskyvärt faktiskt.

Det är inte konstigt att så många kvinnor ångrar och mår dåligt av aborter idag

men vet folk det?

Tror inte det,

för det är tabu.

det är något man "klarar av"

så jag tror faktiskt inte att folk vet att det finns de som

tvingas ta beslut som inte kan grundas hos dem själva

utan av någon som inte känner ett liv växa i deras kropp.

nu talar jag inte om kvinnor som vill. det är deras val och helt upp till dem.

Och tur att den möjligheten finns för de som verkligen inte vill.

Men för de som inte kan bestämma sig.

som vill men inte vet hur de ska gå tillväga.

Som hade behövt lite stöd.

De går kanske till en "abortkurator" på kvinnokliniken

och pratar. men det hon hjälper till med är inte att

stärka tron på att man klarar det, utan bokar tid för

abortsamtal och förklarar hur svårt man kan vänta sig att det blir.

Är det någon som förväntar sig att det ska bli en dans på rosor???

tror inte det.

ja, det är inte lätt

två vägar finns att ta

och jag har valt en av de inte helt lätta vägarna

och än så länge är jag så glad för det.