Likgiltighet

Jag tänker mycket på relationer nu
kärleksrelationer
Och tänker att om jag bara också struntar i att ge mig hän känslomässigt
utan skyddar mig och mitt hjärta
nästa gång jag träffar någon
så kan jag klara mig då uppbrottet är ett faktum
precis som de flesta jag varit ihop med gjort. (de flesta, inte alla)

Likgiltighet och strunta i att ge mig hän känslomässigt.
Men vem vill tänka på uppbrott?
Och vem vill ha ett sådant förhållande?
Något är fel
och det är inte en enda bok eller tanke som hjälper mig att hitta rätt

Jag vill inte leva mitt liv så
jag vill leva med mycket känslor och kärlek
och hängivelse
det verkar som att det är en svår dröm
att nå upp till

Om jag bara var en sån som var likgiltig, (är visserligen på väg dit) och inte investerade för mycket känsla i mina förhållanden
Då skulle jag klara mig mycket bättre när något tog slut
(för slut verkar det ju ta jämt, om man inte vill ta ett steg framåt så står man oundvikligen kvar eller tar några tillbaka, och då tar det ju slut. Utan utveckling och jobb dör även förhållanden)

Istället för att ge av mig själv och vänta mig samma tillbaka, att öppna dörrar istället för att stänga dem av rädsla.

det låter ju inte bra det här. bitterheten som jag försökte stänga ute med diverse metoder, kommer ändå i min väg...