På bussen

Tjejgänget snett bakom mig på bussen samtalar;

Jag har träffat en kille, en helt vanlig, schysst kille som säger att jag är bra, jag är söt. Och får mig att känna mig det. Han har inga stora problem, och är helt enkel, vanlig, och normal. En bra kille!

Oj , vad roligt för henne tänker jag, och ler faktiskt så det syns där jag sitter och tittar ut genom bussfönstret.
Men..
De fortsätter prata

-Han är ingen alkoholist, och ingen knarkare ... fortsätter hon.
Verkligen en schysst kille!

Good for you! tänker jag där jag sitter... och ler

Och då säger hon
-men det finns inget att lösa
inga problem att lösa
jag blir uttråkad
finns inget problem

Och hennes väninna försöker: Men försök njuta av det nu, tänk va bra du har det!?
-Jo, men jag blir rastlös

Väninnan: Men du ska inte vara psykolog, om du ska vara det till någon så kan du vara det till mig. Istället för att välja en problematisk pojkvän.
Jo, tänker väninnan efter...

Sen hör jag inte mer för jag hoppar av och går sista biten ...

Då går jag precis förbi 3 unga tjejer som slänger en cigg på marken och blir åthutade av, utav en kvinna: Ni kan slänga cigaretten i soptunnan, precis DÄR, och pekar och är arg!
Och tjejerna svarar något uppkäftigt tillbaka

Och jag tänkte bara på hur hon orkade säga till dem

Och kanske mest varför,
Varför kände hon att hon behövde ta det ansvaret att säga till dessa tre tonårstjejer?
När miljoner vuxna gör detta varje dag?

Säger hon till dem också
alla hon ser?
Är hon kanske en typis till-sägerska?



En sån som jag behöver bli lite mer av....

Kanske inte i tid och otid
men lite mer
ibland