morgonvaken

Jag skriver lite ändå fast
bebis inte är ute.

Jag känner mig krympt, bortglömd, oälskad,
ensam och kränkt.
Inga roliga känslor.
Men det är inget jag kan göra.
De ligger helt enkelt närmast tillhands.

Jag önskar jag kunde finna tröst i något, att jag
kunde läsa ett horoskop som sa att allt skulle bli bättre
att jag kunde tro på ett horoskop igen
på ett gulligt naivt sätt
att jag kunde ha ett hopp

Att jag kunde få en kram
från någon jag saknar.
Att jag var en självklar del i deras liv.

Att inte allt kändes så svårt.