Energitjuvar/ Energythiefs

Är en bok av : Ingalill Roos som jag hade i hyllan men inte läst utan haft utlånad. Nu fann jag den och den fann mig igen.
Där fann jag ett citat som är så bra och jag helt kan hålla med på


"Var aldrig rädd för att gå för långt för där ligger sanningen"

"Never be afraid to go too far, because there you´ll find the truth"
Marcel Proust

Det är faktiskt så jag lever mitt liv. Vilket kan vara smärtsamt några gånger,(läs många gånger). Men det ger en mycket, det ger en resa inom sig själv och in i andra människor. Så jag kan nog inte sluta...
Det ger antagligen mer än det tar.


Annars i mitt liv nu kan jag tillägga att bebisen sparkade för första gången igår eller i natt 00.09, så det blir ju idag alltså. Det var mycket tydligt denna gången. Så nu kände jag det. Det var en mycket mysig känsla! Innan har det kännts som små buffar. Ni vet som när en hund försöker få kel, genom att buffa nosen upp mot en under armen.

Nu ska jag fortsätta att titta mer koncentrerat på "The Manchurian Candidate", mycket spännande. Gammal film men har missat den.

Likgiltighet

Jag tänker mycket på relationer nu
kärleksrelationer
Och tänker att om jag bara också struntar i att ge mig hän känslomässigt
utan skyddar mig och mitt hjärta
nästa gång jag träffar någon
så kan jag klara mig då uppbrottet är ett faktum
precis som de flesta jag varit ihop med gjort. (de flesta, inte alla)

Likgiltighet och strunta i att ge mig hän känslomässigt.
Men vem vill tänka på uppbrott?
Och vem vill ha ett sådant förhållande?
Något är fel
och det är inte en enda bok eller tanke som hjälper mig att hitta rätt

Jag vill inte leva mitt liv så
jag vill leva med mycket känslor och kärlek
och hängivelse
det verkar som att det är en svår dröm
att nå upp till

Om jag bara var en sån som var likgiltig, (är visserligen på väg dit) och inte investerade för mycket känsla i mina förhållanden
Då skulle jag klara mig mycket bättre när något tog slut
(för slut verkar det ju ta jämt, om man inte vill ta ett steg framåt så står man oundvikligen kvar eller tar några tillbaka, och då tar det ju slut. Utan utveckling och jobb dör även förhållanden)

Istället för att ge av mig själv och vänta mig samma tillbaka, att öppna dörrar istället för att stänga dem av rädsla.

det låter ju inte bra det här. bitterheten som jag försökte stänga ute med diverse metoder, kommer ändå i min väg...

Mysbloggar

Helsingör, Denmark Ja, som titeln antyder känner jag att jag är dålig på att mysa till det i min blogg. Kanske har jag problem att få till vad den egentligen ska handla om? Först var det ju resorna, sedan mer graviditeten. Jag har en idé om att jag ska ha en eller två till bloggar. Så jag mer kan dela upp det. Men det är på idé-stadiet ännu. Men jag lovar att säga till, och länka när det så sker. Nu har ju bloggandet fallit lite åt sidan pga graviditeten känns det lite som. Ibland är jag så trött så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Och jag är så dålig på att skriva någorlunda ok när jag är så trött å deppig som man kan bli då. Det skulle antagligen bara bli fel tänker jag. Så bättre att låta bli...

Nåväl. Vi får se om jag någonsin kan bli en mysbloggare med fina bilder å allt, å drömmar osv. För jag är nog lite avis på de som lyckas med det.
Men jag får väl lära mig?
Eller kanske jag bara kan skriva exakt hur det känns.

:-) Det är ju inte alltid det blir så mysigt då. Men men, jag ska bestämma mig vilken typ av bloggare jag vill va.

Kanske jag vågar vara helt o-mysig å rak en dag istället?



take care

too late

Yeps ! you could really say -it´s too late to stop now as it says on the t-shirt ;-)

måndag

Ledig idag

usch, det känns inte som en bra dag
det känns som jag har glidit tillbaka i oro inför allt

det känns som kaos
att jag ska behöva bestämma om en flytt nu
känns inte som att jag är med i sammhället alls
utan står precis vid sidan av

ensam och gravid, arbetslös och utan praktisk hjälp
ser det inte så ljust ut

jag vill verkligen inte flytta men utan någon som kan
stötta mig lite extra och komma hit var och varannan dag
för å se hur jag och den lille/a mår
när bebben väl kommit
så känns det inte som det finns någon annan
lösning.
Jag orkar inte ringa runt och böna och be om hjälp.
Jag kommer inte orka åka till någon heller.
Skulle någon erbjuda sig så skulle jag väl inte veta hur man tar emot ändå.
Så det ser inte ut som jag har något val
det känns hemskt.
Dessutom känns lägenheten som ett fängelse när jag varit
här i tre dagar själv.
Känner mig jätteensam

Känns som en mardröm som jag inte vaknar upp ur.
Man måste göra det som verkar mest logiskt och då
får inte känslorna plats.
Det är jobbigt att göra mot det man känner -för en känslomänniska.
Jag vet inte hur man gör annars.. men det verkar ju som man får
bita ihop å ta ett annat beslut än det som känns rätt.
Allt känns 100 gånger värre med nu har jag märkt när jag är gravid.
Man vill bara att allt ska vara klart, och fint och att någon ska bry sig lite extra.

Men svårt att göra allt klart när man är stel, inte har bil, inte orkar böja sig, inte har pengar..
osv...
så det finns nog inget annat val än att vänta på beslut från a-kassa, vila, och flytta.
Önskar bara jag kunde glädja mig och inte oroa mig
så jag kunde börja känna mig redo för vad som ska komma.

Och så önskar jag att alla kvinnor som redan fött barn, kunde sluta säga :vänta du, den blir större (om magen) när man redan känner att man inte kan gå ur sängen
och det och det blir jobbigare. och sluta blanda in sig själva och sin egen graviditet bara man berättar något. Det hade varit schysstare att lyssna på den första-gångs-gravida och vänta tills hon frågar något hon vill veta. Det känns plötsligt som att de är dåliga på att bara lyssna.

Jag har hittills bara träffat en som inte fick en att känna sig dum.
Det är något med hur de flesta kvinnor svarar eller berättar som har något värderande i sig. Så jag blev glad att någon verkade kunna stiga undan från värderande kommentarer och säga något som lugnade i stället.

Dessutom har jag sett att folk börjar titta på magen.
Huva! tänk om de börjar ta på den utan att fråga? Så som man tyvärr hört att folk gör.
usch,
nej, idag är det molnigt och ingen bra dag

Hoppas det börjar regna så jag slipper känna att jag måste gå ut

mitt brudas å björnas minne...

...som jag aldrig hann berätta, får jag berätta här. Det skulle vara ett första minne av brudparet.
Vi var 18 st och jag var med bara halva dagen.

Här är vi vid vår frukost på kronborg slott, regnet lyckades komma när vi suttit ner i fem minuter cirka. Men det var en jättesmarrig frukost!

Här vigs hon för dagen med björnen "Björnas" förresten.

Mitt första minne av deras relation (får jag nog säga då, för första minnet av dem tillsammans var vid en bankomat i Helsingborg)var under tiden vi utbildade oss till hudterapeuter. Vi satt runt ett bord i matsalen, och pratade om kärlek antagligen. Och jag kommer ihåg brudens min när hon berättade om sin pojkvän.

Hon sa ungefär såhär: ibland när jag tittar på honom ( och så skruvade hon till sig i en riktig mysar-min och log) så känner jag bara: jag är så glad att han är min! Och jag blev så tagen av det där minns jag. Min nästa tanke var att hon var nykär och allt var rosenskimrande fortfarande, men då sa hon att de varit tillsammans i 6 år (tror jag det var) och då blev jag rejält paff.

Det är nog ingen annan jag känner som har ett sånt förhållande, inte som jag sett i alla fall. Och jag har alltid längtat efter ett sånt själv. Ett där man tar och ger lika mycket. Inte ett där den ena känner så, och fortfarande är nykär men där den andra redan gått in i "ha det tråkigt i förhållandet-fasen" bara efter några få år.

Jag visste inte om jag trodde på det helt heller tills vi jobbade tillsammans i Danmark och han kom å mötte henne vid färjan.

Å jag kunde gett min högra arm för att få ha varit i hennes sits. =) Det var inga suckar eller bedrövelse där, för att han hade fått gå dit, utan han ville det. De är så söta!

Då märkte jag att det de hade/och har är något riktigt äkta. Men ändå ovanligt. Det känns skönt att jag har sett det, på nära håll för då vet jag att sann kärlek existerar.

Men då tänker jag att det finns för vissa, men inte för alla. Nåväl, jag vet inte huruvida det är sant eller inte. Men jag är glad för deras skull i alla fall. De kommer bli ett sådant vackert brudpar!!!

Och deras kärlek har satt spår i mig.

Och fött ett hopp om att man kan kanske få det sådär bra själv

någon gång

i framtiden?

Brudas och Björnas

Här står möhippegänget på knutan, Helsingborg å väntar på bruden som ska anlända med en björn i släptåg.

Här kommer bruden å har en liten tår i ögat. :)
Ok, nu har hon fått på sig dagens rosa tröja med Brudas och Björnas-trycket. Så nu bär det iväg med båten över till Danmark, Kronborg slott där vi hade mysig frukost.